|
Bertil Runefelts
skildring av balalajkans och domrans svenska historia.
Ett utmärkande drag för balalajkaorkestern Kazbek
är att den väljer sin musik ur emigrantryssarnas repertoar, främst
den musik som spelades av Mischa Sotnikoff under 30- och 40-talen i Stockholm.
Vår maestro, Bertil Runefelt, och några till i orkestern fick
på den tiden sin inspiration av Mischa Sotnikoffs Balalajkaorkester.Hösten 1975 föddes Kazbek. Några medlemmar i folkdansgillet
Kedjan hade varit i Ryssland och fångats av den ryska folkmusiken.
Domraensemblen från 40-talet fick nytt liv och nya musikanter strömmade
till. |
|
 |
Under Bertil Runefelts engagerande
ledning har orkestern haft regelbundna konserter i Stockholm och på
andra platser i landet. Åren 1991-1993 deltog Kazbek i balalajkafestivaler
i Ryssland och kryssade med orkestrar från hela världen på
Volga. Hösten 1993 gästspelade vi i Atlanta, USA. Kontakterna
med ryska och amerikanska orkestrar har gett oss ny repertoar, spännande
upplevelser och många nya vänner.
Här följer den spännande berättelsen om balalajkamusikens
utveckling i Sverige fram till mitten på 1990-talet.
|
30-talet:
Det började med smuggelgods till kottar!
Inga Tobiasson, välkänd
som lekledare m.m. under televisionens första år i Sverige, berättar
att hon som ung flicka någon gång i mitten av 30-talet tar sig
ner till Skeppsbron i Stockholm för att hämta några lådor
med balalajkor och domror från Ryssland.
Hennes besök omges med stort hysch-hysch. Är det smuggelvaror
som skall hämtas? Stor försiktighet tillrådes! Vad kan ligga
bakom denna ovanliga händelse?
Förklaringen är denna: En doktor Sjiskin, medlem av den första
kortvariga regeringen i S:t Petersburg 1917 under Kerenskij blir avpolletterad
och utvisad efter den andra ryska revolutionen av en viss herr Lenin. Han
hamnar i Stockholm, där han så småningom blir en etablerad
kulturpersonlighet med många kontakter.
Doktor Sjiskin startar i början av 30-talet en teater-, dans- och musikgrupp
som han kallar "Kottarna", en dans och musikgrupp för barn
i Bromma. Till sin hjälp knyter han en annan i Stockholm känd
rysk emigrant, Boris Semitjoff, som spelar balalajka. De första mycket
enkla instrumenten levereras från Leipzig.
Det hela får snart en större omfattning. Nya instrument måste
anskaffas. Vi tror oss nu veta att doktor Sjiskin med hjälp av gamla
kontakter i Ryssland skaffat fram de instrument som Inga Tobiasson hämtar
från den estniska båten "Kalevi Poeg". Doktor Sjiskin
var personlig bekant med befälhavaren på denna båt och
kunde alltså på hemliga vägar anskaffa dessa instrument
från Leningrad.
Doktor Sjiskins namn fick dock inte förekomma, berättas det. Nåja,
instrumenten kom i alla fall till Sverige. Minst en kontrabas, många
småbasar, altbalalajkor, primbalalajkor, primdomror och piccolodomror,
i allt minst ett 40tal instrument. Kontrabasen och en vanlig bas har jag
nu i min ägo.
Med alla dessa instrument och doktor Sjiskins verksamhet är nu balalajkan
introducerad i Sverige!
(Under den Baltiska Mässan i Malmö 1914 gästspelade den s.k.
Storryska Orkestern med Andrejev som ledare, vilket torde ha varit den allra
första presentationen i Sverige. Men året 1914 hände andra
saker i Europa som förändrade hela världen, så det
blev bara ett besök.)
Utöver Boris Semitjoff och Inga Tobiasson behövdes snart flera
lärare och då kom Peter Koschke in i bilden, en musikant och
inspiratör. Senare deltog även Mischa Sotnikoff i undervisningen,
en färgstark emigrant från Jalta på Krim.
|
30- och 40-talen:
Fin samling från Zimmermans i Leipzig
|
Peter Koschke ledde under 30 och 40-talen
en balalajkaorkester "Kreml" som gästspelade på olika
krogar i Stockholm. Medlemmarna var emigrantryssar (under en kortare tid
även Mischa Sotnikoff och någon eller några tyska musikanter).
Peter Koschke och de flesta andra spelade på instrument från
Zimmermannfabriken som var verksam i S:t Petersburg före 1918. Efter
revolutionen flyttade fabriken med maskiner och många instrument
till Leipzig.
År 1938 reste Peter Koschke till Leipzig för att köpa
instrument till sin orkester och det lyckades bra. Han kom hem med en
fin samling Zimmermannbalalajkor i alla storlekar. (Efter andra världskriget
flyttade Zimmermann till Frankfurt i Västtyskland, men endast som
musikförlag, enligt vad jag erfarit.)
Den gamla fabriken i S:t Petersburg blev enligt en okontrollerad uppgift
den fina Lunatjarskifabriken som fortfarande tillverkar balalajkor och
domror av alla typer och kvaliteter.
Det måste också nämnas att en del instrument fanns att
köpa i Stockholm. I olika kataloger från Gottfr. Johansson |
|
 |
Musik under hela 30-talet fanns
enkla |
balalajkor ochdomror tillverkade av fabriken "Cid", Gebruder
Schuster i Markneukirchen i Sachsen. I katalogen 1939 kostade t.ex. en balalajka
20 kr! Tyvärr kan vi inte hålla sådana priser numera. |
40- och början av 50-talet:
Mandoliner och mandolor blir domror |
Mischa Sotnikoff bildade en ungdomsorkester
på 40-talet som hade stora framgångar såsom regelbundna
radiosändningar, medverkan vid Chinavarieten m.m.
Instrumentsituationen var dock urusel. Ett fåtal balalajkor från
"Kottarna" plus diverse udda balalajkor fanns med i orkestern. |
Som alla vet hade ryssar och tyskar
annat för sig än att tillverka balalajkor och domror under krigsåren.
Det återstod alltså för orkesterns medlemmar att "taga
vad man haver", t.ex. Levin-mandoliner.
För att få dessa mandoliner att låta som ryska domror opererade
man bort stödbjälken under locket för att få en mer
domraliknande ton. Ett stämjärn, några hammarslag så
hade vi en domra, tyckte vi, dock endast till klangen. För att ersätta
altdomrans klang använde |
|
 |
vi vanliga oktavstämda Levin- |
mandolor. I övrigt gitarrer och ibland någon vanlig kontrabas.
(Dragspelet var för oss helt främmande.)
Dessa något primitiva instrument kan ju inte mäta sig med dagens
fina handgjorda instrument som vi numera kan skaffa oss genom våra
ryska kontakter. |
50-, 60-, och 70-talen:
Ospelbara snickeriarbeten |
När jag 1950 började min anställning
hos Gottfr. Johansson Musik undersökte jag möjligheten att skaffa
fram först och främst balalajkor. Då hade våra instrumentleverantörer
ingen som helst kontakt med Ryssland eller Sovjetunionen som det hette,
varför mina förfrågningar ledde till Östtyskland
där det fanns många gamla instrumentfirmor kvar. Alla var nu
förstatligade, "Folkets egna fabriker".
De balalajkor som jag fick levererade var vackra snickeriarbeten men omöjliga
som musikinstrument, så det var inte särskilt roligt. Ett intressant
tillfälle uppstod dock när en operasångare, Conny Söderström,
blev engagerad till Moskvaoperan. Hans gage utbetalades endast i rubler,
varför han köpte knippen av balalajkor, som jag i min tur betalade
med svenska kronor.
På det sättet fick jag en hel del ryska balalajkor, många
gånger sålda vidare till amerikanska turister som kunde visa
sina grannar och vänner en souvenir från nästan det kommunistiska
Sovjetunionen.
Sett från Mellanvästerns horisont var det kanske inte så
stor skillnad mellan det socialdemokratiska Sverige och det kommunistiska
Sovjet, för en amerikansk "John Doe" var ju ordet socialist
något skumt.
Genom Peter Koschke fick jag ytterligare en möjlighet att kunna skaffa
instrument. När besöksmöjligheterna till Sovjet luckrades
upp i början på 60-talet kunde han genom ett besök hos
sin syster bosatt i Moskva ordna fram ett stort antal instrument från
en fabrik i den ryska huvudstaden. Det var instrument av alla de slag.
Balalajkor i alla storlekar och olika domror. Senare öppnades möjligheter
för svenska firmor att importera ryska instrument, först och
främst gitarrer.
Jag intresserade en grossist att även importera balalajkor. Det utvecklades
till ett givande samarbete. Många hundra domror och balalajkor fann
vägen till vår affär för vidare distribution i Stockholm
och övriga landet till intresserade musikanter.
Man får naturligtvis i en musikaffär många kontakter
med fina musikanter. Någon gång i början av min verksamhet
i Gottfr. Johansson Musikhandel träffade jag en entusiast som just
kommit till staden från Strängnäs, där han hade hört
internerade ryska matroser sjunga och spela sitt hemlands vilda sånger.
Jag hade glädjen att sätta honom i kontakt med Mischa Sotnikoff.
På det viset kom Embrik Underdal med i Sotnikoffs orkester. Det
samarbetet fördjupades och de spelade tillsammans i olika kombinationer
under många år.
När sedan Embrik och hans gode vän Thomas Lundkvist startade
en nybörjarkurs i balalajkaspelets konst, 1967 tror jag, fanns vår
affär redo med instrument till de elever som behövde sådana.
Som några kanske vet utvecklades den nybörjarkursen till "Södra
Bergens Balalaikor" där jag hade nöjet att medverka några
år. Jag har den uppfattningen att Södra Bergens Balalaikor
är en helt unik orkester, en orkester i världsklass.
Det går inte heller att komma ifrån att deras initiativ öppnade
möjligheten för människor i hela landet att själva
pröva och lära känna den folkliga ryska musiken, så
fylld av både glädje och vemod. Det bildades nu nya orkestrar
i många andra städer som Göteborg, Linköping, Norrköping,
Hudiksvall, Ludvika, Luleå. Och till de flesta orkestrar kunde vi
leverera eller förmedla instrument. Jag vågar påstå
att utan vår satsning på de ryska instrumenten hade de olika
orkestrarna inte kunnat etablerats så snabbt.
I mitten på 70-talet sinade tillgången på instrument
från Sovjet av skäl som jag aldrig förstått. Då
gällde det att leta vidare. Min kollega tog sin Volvo till Helsingfors
och kom hem med bilen fullastad med balalajkor, tyvärr endast av
den enklaste typen. Från en tysk grossist beställde vi stora
kvantiteter ryska instrument, men även då fick vi de enklaste
modellerna. Genom kontakter hittade jag dock en affär i landsorten
som hade ett 40-tal kontrabasar, småbasar, altar och domror i en
källare. Osäljbara, trodde musikhandlaren. |
1971 startade jag en skolorkester
i Södra Latin, den första skolorkestern i landet. Den utvecklades
till en riktigt fin orkester med sångsolister och med en grupp dansare
som extra attraktion.
Vi fick spela flera gånger i olika TV-program och vid olika solenna
tillfällen för bl.a. svenska och utländska skolpolitiker.
Vi gästade också olika gymnasieskolor och hade propagandaspelningar
i Södra Latins aula för musiklärare från hela Stockholm, bland annat Gubbängens |
|
|
och Huddinge |
|
gymnasier och för mellan-
och lågstadielärare från Stockholms olika distrikt. Utan dessa pr-spelningar ochutan Gottfrid
J:s leveranser av instrument hade det aldrig blivit några orkestrar
i Stockholms skolor. Säkerligen hade många av dessa ungdomar
ägnat framtiden åt mer eller mindre seriösa musikstudier
men balalajkamusiken hade aldrig etablerats i Stockholms skolor utan Södra
Latins och mitt initiativ.
Som jag tidigare berättat ledde Misha Sotnikoff en ungdomsorkester
som medverkade regelbundet med musikunderhållning in dåvarande
Radiotjänst på Kungsgatan 8. Många av medlemmarna bildade
egna små grupper som tog namn efter olika ryska melodier, t.ex. RETJINKA,
LOTJINA och KAZBEK. Namnet KAZBEK användes både av Misha och
andra musikanter vid mindre speltillfällen.
I början av 50-talet deltog jag t.ex. med några framträdanden
i olika folkparker. Vi kallade oss KAZBEK så därför var
det ej främmande för några av oss "Old Timers"
att ansluta oss till den grupp folkdansare från Folkdansgillet KEDJAN
som efter en visit i Moskva 1975 kom hem med ett antal balalajkor. Jag blev
först tillfrågad som lärare/ledare och sedan anslöt
sig flera med tidigare erfarenhet från Sotnikoffss tid. Den repertoar
som vi använde var immigrantryssarnas, dessa musikanter som lärt
oss västerlänningar den härliga ryska folkliga musiken. Den
repertoaren blev också karakteristisk för KAZBEK under de första
decennierna. Flera resor till Ryssland och kontakter med ryska och andra
musikanter har gett oss en bredare, kanske modernare repertoar.
|
|
|
|
|
Bertil Runefelt
|
| |