Balalajkaorkestern Kazbek

Bertil Runefelts skildring av balalajkans och domrans svenska historia. Ett utmärkande drag för balalajkaorkestern Kazbek är att den väljer sin musik ur emigrantryssarnas repertoar, främst den musik som spelades av Mischa Sotnikoff under 30- och 40-talen i Stockholm. Vår maestro, Bertil Runefelt, och några till i orkestern fick på den tiden sin inspiration av Mischa Sotnikoffs Balalajkaorkester.Hösten 1975 föddes Kazbek. Några medlemmar i folkdansgillet Kedjan hade varit i Ryssland och fångats av den ryska folkmusiken. Domraensemblen från 40-talet fick nytt liv och nya musikanter strömmade till.
Under Bertil Runefelts engagerande ledning har orkestern haft regelbundna konserter i Stockholm och på andra platser i landet. Åren 1991-1993 deltog Kazbek i balalajkafestivaler i Ryssland och kryssade med orkestrar från hela världen på Volga. Hösten 1993 gästspelade vi i Atlanta, USA. Kontakterna med ryska och amerikanska orkestrar har gett oss ny repertoar, spännande upplevelser och många nya vänner. Här följer den spännande berättelsen om balalajkamusikens utveckling i Sverige fram till mitten på 1990-talet.
30-talet: Det började med smuggelgods till kottar! Inga Tobiasson, välkänd som lekledare m.m. under televisionens första år i Sverige, berättar att hon som ung flicka någon gång i mitten av 30-talet tar sig ner till Skeppsbron i Stockholm för att hämta några lådor med balalajkor och domror från Ryssland. Hennes besök omges med stort hysch-hysch. Är det smuggelvaror som skall hämtas? Stor försiktighet tillrådes! Vad kan ligga bakom denna ovanliga händelse? Förklaringen är denna: En doktor Sjiskin, medlem av den första kortvariga regeringen i S:t Petersburg 1917 under Kerenskij blir avpolletterad och utvisad efter den andra ryska revolutionen av en viss herr Lenin. Han hamnar i Stockholm, där han så småningom blir en etablerad kulturpersonlighet med många kontakter. Doktor Sjiskin startar i början av 30-talet en teater-, dans- och musikgrupp som han kallar "Kottarna", en dans och musikgrupp för barn i Bromma. Till sin hjälp knyter han en annan i Stockholm känd rysk emigrant, Boris Semitjoff, som spelar balalajka. De första mycket enkla instrumenten levereras från Leipzig. Det hela får snart en större omfattning. Nya instrument måste anskaffas. Vi tror oss nu veta att doktor Sjiskin med hjälp av gamla kontakter i Ryssland skaffat fram de instrument som Inga Tobiasson hämtar från den estniska båten "Kalevi Poeg". Doktor Sjiskin var personlig bekant med befälhavaren på denna båt och kunde alltså på hemliga vägar anskaffa dessa instrument från Leningrad. Doktor Sjiskins namn fick dock inte förekomma, berättas det. Nåja, instrumenten kom i alla fall till Sverige. Minst en kontrabas, många småbasar, altbalalajkor, primbalalajkor, primdomror och piccolodomror, i allt minst ett 40tal instrument. Kontrabasen och en vanlig bas har jag nu i min ägo. Med alla dessa instrument och doktor Sjiskins verksamhet är nu balalajkan introducerad i Sverige! (Under den Baltiska Mässan i Malmö 1914 gästspelade den s.k. Storryska Orkestern med Andrejev som ledare, vilket torde ha varit den allra första presentationen i Sverige. Men året 1914 hände andra saker i Europa som förändrade hela världen, så det blev bara ett besök.) Utöver Boris Semitjoff och Inga Tobiasson behövdes snart flera lärare och då kom Peter Koschke in i bilden, en musikant och inspiratör. Senare deltog även Mischa Sotnikoff i undervisningen, en färgstark emigrant från Jalta på Krim.
30- och 40-talen: Fin samling från Zimmermans i Leipzig
Peter Koschke ledde under 30 och 40-talen en balalajkaorkester "Kreml" som gästspelade på olika krogar i Stockholm. Medlemmarna var emigrantryssar (under en kortare tid även Mischa Sotnikoff och någon eller några tyska musikanter). Peter Koschke och de flesta andra spelade på instrument från Zimmermannfabriken som var verksam i S:t Petersburg före 1918. Efter revolutionen flyttade fabriken med maskiner och många instrument till Leipzig. År 1938 reste Peter Koschke till Leipzig för att köpa instrument till sin orkester och det lyckades bra. Han kom hem med en fin samling Zimmermannbalalajkor i alla storlekar. (Efter andra världskriget flyttade Zimmermann till Frankfurt i Västtyskland, men endast som musikförlag, enligt vad jag erfarit.) Den gamla fabriken i S:t Petersburg blev enligt en okontrollerad uppgift den fina Lunatjarskifabriken som fortfarande tillverkar balalajkor och domror av alla typer och kvaliteter. Det måste också nämnas att en del instrument fanns att köpa i Stockholm. I olika kataloger från Gottfr. Johansson
Musik under hela 30-talet fanns enkla
balalajkor ochdomror tillverkade av fabriken "Cid", Gebruder Schuster i Markneukirchen i Sachsen. I katalogen 1939 kostade t.ex. en balalajka 20 kr! Tyvärr kan vi inte hålla sådana priser numera.

40- och början av 50-talet: Mandoliner och mandolor blir domror
Mischa Sotnikoff bildade en ungdomsorkester på 40-talet som hade stora framgångar såsom regelbundna radiosändningar, medverkan vid Chinavarieten m.m. Instrumentsituationen var dock urusel. Ett fåtal balalajkor från "Kottarna" plus diverse udda balalajkor fanns med i orkestern.
Som alla vet hade ryssar och tyskar annat för sig än att tillverka balalajkor och domror under krigsåren. Det återstod alltså för orkesterns medlemmar att "taga vad man haver", t.ex. Levin-mandoliner. För att få dessa mandoliner att låta som ryska domror opererade man bort stödbjälken under locket för att få en mer domraliknande ton. Ett stämjärn, några hammarslag så hade vi en domra, tyckte vi, dock endast till klangen. För att ersätta altdomrans klang använde
vi vanliga oktavstämda Levin-
mandolor. I övrigt gitarrer och ibland någon vanlig kontrabas. (Dragspelet var för oss helt främmande.) Dessa något primitiva instrument kan ju inte mäta sig med dagens fina handgjorda instrument som vi numera kan skaffa oss genom våra ryska kontakter.
50-, 60-, och 70-talen: Ospelbara snickeriarbeten
När jag 1950 började min anställning hos Gottfr. Johansson Musik undersökte jag möjligheten att skaffa fram först och främst balalajkor. Då hade våra instrumentleverantörer ingen som helst kontakt med Ryssland eller Sovjetunionen som det hette, varför mina förfrågningar ledde till Östtyskland där det fanns många gamla instrumentfirmor kvar. Alla var nu förstatligade, "Folkets egna fabriker". De balalajkor som jag fick levererade var vackra snickeriarbeten men omöjliga som musikinstrument, så det var inte särskilt roligt. Ett intressant tillfälle uppstod dock när en operasångare, Conny Söderström, blev engagerad till Moskvaoperan. Hans gage utbetalades endast i rubler, varför han köpte knippen av balalajkor, som jag i min tur betalade med svenska kronor. På det sättet fick jag en hel del ryska balalajkor, många gånger sålda vidare till amerikanska turister som kunde visa sina grannar och vänner en souvenir från nästan det kommunistiska Sovjetunionen. Sett från Mellanvästerns horisont var det kanske inte så stor skillnad mellan det socialdemokratiska Sverige och det kommunistiska Sovjet, för en amerikansk "John Doe" var ju ordet socialist något skumt. Genom Peter Koschke fick jag ytterligare en möjlighet att kunna skaffa instrument. När besöksmöjligheterna till Sovjet luckrades upp i början på 60-talet kunde han genom ett besök hos sin syster bosatt i Moskva ordna fram ett stort antal instrument från en fabrik i den ryska huvudstaden. Det var instrument av alla de slag. Balalajkor i alla storlekar och olika domror. Senare öppnades möjligheter för svenska firmor att importera ryska instrument, först och främst gitarrer. Jag intresserade en grossist att även importera balalajkor. Det utvecklades till ett givande samarbete. Många hundra domror och balalajkor fann vägen till vår affär för vidare distribution i Stockholm och övriga landet till intresserade musikanter. Man får naturligtvis i en musikaffär många kontakter med fina musikanter. Någon gång i början av min verksamhet i Gottfr. Johansson Musikhandel träffade jag en entusiast som just kommit till staden från Strängnäs, där han hade hört internerade ryska matroser sjunga och spela sitt hemlands vilda sånger. Jag hade glädjen att sätta honom i kontakt med Mischa Sotnikoff. På det viset kom Embrik Underdal med i Sotnikoffs orkester. Det samarbetet fördjupades och de spelade tillsammans i olika kombinationer under många år. När sedan Embrik och hans gode vän Thomas Lundkvist startade en nybörjarkurs i balalajkaspelets konst, 1967 tror jag, fanns vår affär redo med instrument till de elever som behövde sådana. Som några kanske vet utvecklades den nybörjarkursen till "Södra Bergens Balalaikor" där jag hade nöjet att medverka några år. Jag har den uppfattningen att Södra Bergens Balalaikor är en helt unik orkester, en orkester i världsklass. Det går inte heller att komma ifrån att deras initiativ öppnade möjligheten för människor i hela landet att själva pröva och lära känna den folkliga ryska musiken, så fylld av både glädje och vemod. Det bildades nu nya orkestrar i många andra städer som Göteborg, Linköping, Norrköping, Hudiksvall, Ludvika, Luleå. Och till de flesta orkestrar kunde vi leverera eller förmedla instrument. Jag vågar påstå att utan vår satsning på de ryska instrumenten hade de olika orkestrarna inte kunnat etablerats så snabbt. I mitten på 70-talet sinade tillgången på instrument från Sovjet av skäl som jag aldrig förstått. Då gällde det att leta vidare. Min kollega tog sin Volvo till Helsingfors och kom hem med bilen fullastad med balalajkor, tyvärr endast av den enklaste typen. Från en tysk grossist beställde vi stora kvantiteter ryska instrument, men även då fick vi de enklaste modellerna. Genom kontakter hittade jag dock en affär i landsorten som hade ett 40-tal kontrabasar, småbasar, altar och domror i en källare. Osäljbara, trodde musikhandlaren.

1971 startade jag en skolorkester i Södra Latin, den första skolorkestern i landet. Den utvecklades till en riktigt fin orkester med sångsolister och med en grupp dansare som extra attraktion. Vi fick spela flera gånger i olika TV-program och vid olika solenna tillfällen för bl.a. svenska och utländska skolpolitiker. Vi gästade också olika gymnasieskolor och hade propagandaspelningar i Södra Latins aula för musiklärare från hela Stockholm, bland annat Gubbängens
och Huddinge

gymnasier och för mellan- och lågstadielärare från Stockholms olika distrikt. Utan dessa pr-spelningar ochutan Gottfrid J:s leveranser av instrument hade det aldrig blivit några orkestrar i Stockholms skolor. Säkerligen hade många av dessa ungdomar ägnat framtiden åt mer eller mindre seriösa musikstudier men balalajkamusiken hade aldrig etablerats i Stockholms skolor utan Södra Latins och mitt initiativ.
Som jag tidigare berättat ledde Misha Sotnikoff en ungdomsorkester som medverkade regelbundet med musikunderhållning in dåvarande Radiotjänst på Kungsgatan 8. Många av medlemmarna bildade egna små grupper som tog namn efter olika ryska melodier, t.ex. RETJINKA, LOTJINA och KAZBEK. Namnet KAZBEK användes både av Misha och andra musikanter vid mindre speltillfällen.
I början av 50-talet deltog jag t.ex. med några framträdanden i olika folkparker. Vi kallade oss KAZBEK så därför var det ej främmande för några av oss "Old Timers" att ansluta oss till den grupp folkdansare från Folkdansgillet KEDJAN som efter en visit i Moskva 1975 kom hem med ett antal balalajkor. Jag blev först tillfrågad som lärare/ledare och sedan anslöt sig flera med tidigare erfarenhet från Sotnikoffss tid. Den repertoar som vi använde var immigrantryssarnas, dessa musikanter som lärt oss västerlänningar den härliga ryska folkliga musiken. Den repertoaren blev också karakteristisk för KAZBEK under de första decennierna. Flera resor till Ryssland och kontakter med ryska och andra musikanter har gett oss en bredare, kanske modernare repertoar.